Hur kan detta hända? Hur kan det få ske?

Hur ska vi klara av dagen utan att aldrig mer få se dig le?

Som ett ljus har du slocknat, en sorg har du tänt.

Det dåliga du gjort spelar ingen roll, för oss är det som att det aldrig hänt.

Sågs så sällan, men i mina tankar tusen gånger oftare än så.

Vet du att du var en av de bästa gåvorna en människa kunnat få?

Glädjen över att du slipper lida blir dränkt av smärtan.

Världens största hål lämnas i våra hjärtan

Hur ska vi kunna klara en endaste dag,

Utan dina andetag?

Igår (Torsdagen den 25/2) hände det ofattbara.

Och ingenting får eller kan jag säga.

Sorg.

Att sörja är ofattbart oförutsägbart.

Att du skulle försvinna var bara inte en möjlighet.

Jag trodde att framtiden skulle läka både dig och mig, att vi någon dag skulle mötas och känna att vi var samhöriga på något vis, inte bara genom kött och blod, utan också genom att ha präglats av livets hårda regler.

Framtiden.

Hur kan den verka så mörk?

Är det för att du har slocknat?

Jag vet inte.

Men vi tänker på dig.

Inget bullshit, inga lögner.

Du är där vi är, alla dygnets timmar, årets alla dagar och livets alla tankar.

Vi älskar dig.

R.I.P