Hejsan bloggen, yao.

 Jag sitter vid Sanna Möllerbergs dator och lyssnar på John Mayer = KÄRLEK! <3

Vi (Sanna) håller på och bakar, och just nu diskar hon, och jag är en slö fisk som sitter här och skriver. Simon (Sannas übersöta lillebror som ska fylla 14) sitter på sitt rum och nerdar sig med WoW.

 Kom hem jättesent härifrån igår och jag visste att jag skulle hit tidigt idag, så jag orkade inte skriva något, men vi hade trevligt och bakade, såg film och bara satt i Simons rum och socialiserade med varandra: JÄTTEKUL!

 Nu blir det kärleksmums, typ med saft och mys tills vi inte orkar med! Känns skönt att få tänka på någonting annat en stund och bara få vara.

Nu ska Sanna packa, så jag ska titta på!

Kärlek och socker,

Matilda

Tjosan.

 Tänkte bara titta in och säga att jag precis avslutade ett 1 h och 45 min långt samtal med en viss Mys-Joel Eidsmo som jag inte har pratat med på över ett år= jättekul! Det bästa med det var att det var helt random, inget någon av oss planerat!

Tack Joel, jag behövde att någon berättade för mig hur mycket jag faktiskt vuxit de senaste åren! <3

FAN! Jag kom just på att jag ska upp klockan 11.30 imorgon och åka till sjukgymnasten... SKIT OCKSÅ!

Aja, skriver mer imorgon (idag)

XOXO

Hallihallå.

Ja, just nu känns livet tungt, energin man fick från solen i somras är borta, tråkiga saker drabbar en, och jag har en förärlig förkylning. Dessutom har snön börjat smälta, och slasken blit bara blötare och blötare för varje dag som går. På allt det har jag fått reda på att jag måste dansa på mitt intagningsprov till Musikallinjen på Tibble, vilket är någonting jag inte kan. Får jag G blir jag så glad att jag kommer att spricka (jag är verkligen värdelös på att dansa, när jag var lite yngre blev jag t.o.m utkastad från min dansskola).

MEN.

Hur jobbigt allt än känns så vet jag att livet går vidare och att jag, när solen tittar fram igen, ska få energin att göra någonting med mitt liv.

_____

"Du kände inte ens Andreas!" har jag fått höra. "Sist ni träffades var när du var liten, hur kan du sörja honom?"

- Till det svarar jag som följer: Andreas har alltid varit en människa som jag sett upp till, hur långt borta han än varit, och hur dåligt än kontakten hållits. Dessutom är han kött och blod, vi är släkt, och det är en stor tragedi att han inte längre andas. Han var en av de finaste människora som funnits, och jag saknar honom. Sedan så är det jobbigt för hela familjen, eftersom att vi är mycket nära varanra; Simon och Nils, mina storkusiner som är 3 respektive 4 år äldre än mig är precis som storebröder för mig. Alma och Elin, Andreas småsystrar som är 9 år är lika nära mig som min egen syster Maja. I våran familj håller alla ihop, och stöttar den som håller på att falla. För om det inte varit så hade världens inte varit en bra plats att bo på.

 Sedan så tycker jag så hjärteskärande synd om min älskade moster Lotta, som förlorat sin enda son. Hennes sorg är min och alla andra i familjens. Så är det bara. jag vet inte ens varför jag förklarar en sådan självklarhet. Men det jag vill framföra nu är att jag älskar er alla, mostrar, kusiner, syskon och föräldrar. Jag lider med alla som kände Andreas och alla som fick uppleva hans älskvärdhet. Mer än så tänker jag inte skriva om det.

_____

Snabbt om min dag: Vaknade, lagade mat, åt, "pillade naveln"(gjorde inte ett skit), spelade harry Potter spel på mammas dator, gick ner till Täby centrum, kom hem, läste, stickade, läste, åt mat, läste/stickade och sedan så har jag också hostat en jävla massa. That's it. Hur händelsefull kan en dag vara liksom? Det var nästan så att det fanns lite mycket att göra(hoppas ni förstod det tunga lagret av ironi som låg som en dimma över de 2 tidigare meningarna).

NU ska jag ringa min syster eller läsa eller göra någonting annat för att få tiden att rulla framåt!

Kärlek och socker på er,

Matilda

Nu känns det inte speciellt bra kan jag bara säga.

Jag är jätteförkyld, och tårarna strömmar som bara den.

Vi saknar dig, Andreas Eriksson.

Sorgen har bokstavligen fått mitt hjärta att krampa, göra ont. Det slutade till och med att slå när jag slog upp ögonen i morse och insåg vad som har hänt.

Men nu har du det bättre; du behöver inte lida.

Hålet i världen som du lämnat hotar med att svälja vissa av oss levande, hela, och ta ifrån oss allt. Men jag klandrar dig inte, det är bara självömkan; du lider inte. Det är det absolut viktigaste.

Sov gott, världens vackraste pojke. <3

Hur kan detta hända? Hur kan det få ske?

Hur ska vi klara av dagen utan att aldrig mer få se dig le?

Som ett ljus har du slocknat, en sorg har du tänt.

Det dåliga du gjort spelar ingen roll, för oss är det som att det aldrig hänt.

Sågs så sällan, men i mina tankar tusen gånger oftare än så.

Vet du att du var en av de bästa gåvorna en människa kunnat få?

Glädjen över att du slipper lida blir dränkt av smärtan.

Världens största hål lämnas i våra hjärtan

Hur ska vi kunna klara en endaste dag,

Utan dina andetag?

Igår (Torsdagen den 25/2) hände det ofattbara.

Och ingenting får eller kan jag säga.

Sorg.

Att sörja är ofattbart oförutsägbart.

Att du skulle försvinna var bara inte en möjlighet.

Jag trodde att framtiden skulle läka både dig och mig, att vi någon dag skulle mötas och känna att vi var samhöriga på något vis, inte bara genom kött och blod, utan också genom att ha präglats av livets hårda regler.

Framtiden.

Hur kan den verka så mörk?

Är det för att du har slocknat?

Jag vet inte.

Men vi tänker på dig.

Inget bullshit, inga lögner.

Du är där vi är, alla dygnets timmar, årets alla dagar och livets alla tankar.

Vi älskar dig.

R.I.P

Jag sitter i bildsalen!

 Jag har precis städat som en slav på det mittersta bordet här inne, och jag är SUPERNÖJD! :D Jag hoppas att fritte blir nöjd, annars blir det smisk... :P

Borde väl egentligen åka hem, men det skiter jag i! Det är så fridfullt att vara här inne och städa; det har jag gjort typ et 50-tal gånger sen jag började här... ASNAJS!

Nää, nu ska jag leta reda på Mr.Stökig och be honom om lite städråd...

XOXO

Tjollahejsan!

 Jag slängde precis ett 30-tal gamla låtar, och jag har också precis skriit in ca 5 stycken i datorn från papper.

Och så lyssnar jag på en skiva jag inte lyssnat på sen 7:an : One X - Three days Grace. AMAZING!<3

Idag har varit otroligt slapp! Vi hade friluftsdag, men eftersom att jag inte får åka varken skidor, skridskor, bowla eller bada så är jag hemma. Inte mig emot, jag behövde en paus. Så jag har bara läst och skrivit och varit. Typ.

 Nu sitter jag och skriker med i musiken, och ska strax äta, så off I go to duka!

XOXO

Det går segt på bloggfronten, känner jag!

Snart kommer Alice hit, och vi ska fixa lite på resterande läxor.. YAY! :D Det är otroligt att man kan sakna någon fast man setts 2 dagar tidigare... Men i och för sig så är det inte så konstigt, efterson att Alice är en otroligt fin och underbar själ. Bilden är från 8:an när hon sov över hos mig och vi satt bredvid varandra och hade en kamera-konversation... HAHAHA! Vi är sånna töntar! xD

 Idag fönade jag mitt hår, vilket var otroligt ovant, eftersom att jag inte gjort det sedan jag såg ut så här i hövvet:

 Då hade jag betydligt kortare hår, och det är snart 2 år sen, så... Det tog typ 15 minuter mer och kändes jättekonstigt.. Hahaha! Men jag börjar verkligen få långt hår nu, vilket är kul, eftersom att det var mitt mål.. xD Men nu börjar jag bli sugen på att klippa kort... Kommentera, JA/NEJ?

-----

 Det var meningen att jag skulle vara i stugan med päronen i helgen, men det... sket sig ju fett med mycket! Det har tydligen snöat 3 dm vid stugan, så mamma och Rille kände att det nog inte var okej att behöva skotta i 2 h denhär helgen också! Så istället stannade vi hemma och åt fruktsallad (ananas, melon, banan och passionsfrukt, mumma!) med glas och hemmagjord chokladsås! GOTT!

 Och jag har städat som en tok inför att Alicepallis ska komma hit, och sen insåg jag att: Hon bryr sig inte. hon har varit här vad som känns som en miljon gången, och det är alltid lika toppfräscht, och varje gång säger hon "Men du har väl inte städat för att jag ska komma hit? Det hade du inte behövt göra, jag bryr mig inte om sånt!"

 Så varför städar jag?

-För någonting är fel! :D

Och nu har jag skrivit om så mycket random grejer att jag nästan kräks på mig själv...

Men kommentera, for god's sake! De dagar då jag har minst läsare (dom då jag inte har skrivit) har jag minst 15 besökare, men ingen verkar riktigt sugen på att kommentera! Varför är det så? Jag är verkligen inte farlig (förutom när någon är dum mot någon jag älskar).

Nu förväntar jag mig minst 15 kommentarer! xD

XOXO