Hallihallå.

Ja, just nu känns livet tungt, energin man fick från solen i somras är borta, tråkiga saker drabbar en, och jag har en förärlig förkylning. Dessutom har snön börjat smälta, och slasken blit bara blötare och blötare för varje dag som går. På allt det har jag fått reda på att jag måste dansa på mitt intagningsprov till Musikallinjen på Tibble, vilket är någonting jag inte kan. Får jag G blir jag så glad att jag kommer att spricka (jag är verkligen värdelös på att dansa, när jag var lite yngre blev jag t.o.m utkastad från min dansskola).

MEN.

Hur jobbigt allt än känns så vet jag att livet går vidare och att jag, när solen tittar fram igen, ska få energin att göra någonting med mitt liv.

_____

"Du kände inte ens Andreas!" har jag fått höra. "Sist ni träffades var när du var liten, hur kan du sörja honom?"

- Till det svarar jag som följer: Andreas har alltid varit en människa som jag sett upp till, hur långt borta han än varit, och hur dåligt än kontakten hållits. Dessutom är han kött och blod, vi är släkt, och det är en stor tragedi att han inte längre andas. Han var en av de finaste människora som funnits, och jag saknar honom. Sedan så är det jobbigt för hela familjen, eftersom att vi är mycket nära varanra; Simon och Nils, mina storkusiner som är 3 respektive 4 år äldre än mig är precis som storebröder för mig. Alma och Elin, Andreas småsystrar som är 9 år är lika nära mig som min egen syster Maja. I våran familj håller alla ihop, och stöttar den som håller på att falla. För om det inte varit så hade världens inte varit en bra plats att bo på.

 Sedan så tycker jag så hjärteskärande synd om min älskade moster Lotta, som förlorat sin enda son. Hennes sorg är min och alla andra i familjens. Så är det bara. jag vet inte ens varför jag förklarar en sådan självklarhet. Men det jag vill framföra nu är att jag älskar er alla, mostrar, kusiner, syskon och föräldrar. Jag lider med alla som kände Andreas och alla som fick uppleva hans älskvärdhet. Mer än så tänker jag inte skriva om det.

_____

Snabbt om min dag: Vaknade, lagade mat, åt, "pillade naveln"(gjorde inte ett skit), spelade harry Potter spel på mammas dator, gick ner till Täby centrum, kom hem, läste, stickade, läste, åt mat, läste/stickade och sedan så har jag också hostat en jävla massa. That's it. Hur händelsefull kan en dag vara liksom? Det var nästan så att det fanns lite mycket att göra(hoppas ni förstod det tunga lagret av ironi som låg som en dimma över de 2 tidigare meningarna).

NU ska jag ringa min syster eller läsa eller göra någonting annat för att få tiden att rulla framåt!

Kärlek och socker på er,

Matilda