Här kommer en julsaga som jag var tvungen att skriva till Svenskan. Den är väl inte superbra, och den är supertöntig, men spela roll!! Den heter "En ensam jul är ingenting att ha", och den handlar om Mirella och Nonie!

 För länge, länge sedan, när vi fortfarande visste någonting om de djur och varelser som härjade i skogarna, fanns där en liten, liten sorts varelse, som kallades mumling. Mumlingarna var på väg att dö ut, för ingen hörde vad de sa, så ingen ville umgås med dem. Så de drog sig tillbaka i sina vrår, och stannade där i sin ensamhet. För som ni kanske förstår på namnet ”mumling”, så mumlar de, och talar så fort och tyst att inte ens den mumligaste av de mumliga småtomtar skulle kunna urskilja vad de sa. Mumlingarna liknade små möss, och hade korta små öron. De hade ögon som vad stora som en lillfingernagel, vilket gjorde att det såg lite oproportionerligt ut, men samtidigt gjorde det dem så otroligt söta. De hade inga morrhår, men en svans så lång att de kunde vira den 5 varv runt sina egna kroppar. De andra djuren brukade reta dem genom att trampa på deras långa svansar. Men det gjorde dem ingenting; de satte bara sina korta nosar i vädret, tittade åt ett annat håll, och sa: ”Bara för att du är stor och fet, och kan tala så att andra förstår, betyder inte det att du är bättre än mig!”. Men självklart förstod de andra djuren ingenting, och skrattade bara mer åt de stackars små mumlingarna. Ibland kunde en mumling ta till sina ninja-skills, och hoppa på den som hotat honom eller henne, och svinga sin svans i luften som ett lasso, men det var väldigt sällan, det hände bara när de kände sig riktigt, riktigt livshotade.

 I denna lilla saga ska vi få höra om den lilla mumlingen Mirella, som fått nog av att vara ensam…

 En morgon, när solen sken så väldigt att du blev tvungen kisa, och snön var så vit och skimrande att det stack i ögonen, tassade lilla Mirella försiktigt över den ojämna marken, med ett litet paket som hon höll i ett fast grepp i famnen, och med sin långa svans, virad runt hennes kropp för att hålla fast både paketet extra hårt, och hennes ryggsäck säker på sin plats. Hon var på väg mot jultomtens hus, där hon skulle önska sig en vän. Ni förstår, det var inte lätt att vara en mumling och vara ensam, för dagarna var långa, och svåra att fylla med roliga saker att göra. Så en vän, det var precis vad hon behövde.

 Mirella hade stigit upp tidigt på morgonen för att hinna ta sig till jultomten i tid. På vägen kände hon sig mer ensam än någonsin. Vart hon än såg, fanns där lyckliga djur och varelser, som alla hade en vän. Genom vartenda fönster som hon kikade in genom såg hon glada mammor med sina barn, som förberedde för julen, med pynt och annat fint. Skogen badade i lucka och ljus, och Mirella blev bara mer och mer nedstämd. När hon på eftermiddagen kom fram till tomtens hus, var hon väl förberedd för att tala med honom. Hon hade ett block och penna i sin ryggsäck, för att skriva vad hon vill på, och hon hade övat på att tala högt och långsamt ifall att det skulle behövas. Hon knackade försiktigt på den enorma träporten, och kände sig genast nervös. En liten, liten nisse, som var lika stor som en katt, visade vägen mot jultomtens kontor. Där inne var varmt och skönt, och det kändes bra mot hennes kalla nos, som varit ute hela dagen. Jultomten tog emot henne med öppna arma, och hade inga problem med att förstå vad hon sa, för jultomten är magisk! Han sa att han skulle se vad han kunde göra, men att det inte gick att garantera, för vänskap var ju inget man kunde köpa!

 På vägen hem från jultomten var det kallt och mörkt. Den varma, goddoftande luften som befann sig i jultomtens hus var borta, och nattens mörka skuggor gjorde allting så förfärligt skrämmande. Mirella var så rädd att hon glömt att rulla ihop sin svans, och mitt i den mörkaste delen av skogen snubblade hon på den. Hon hade både turen och oturen med sig, för paketet hon burit på hade hållit, men hon hade gjort illa sin lilla tass någonting så förfärligt! Hon ropade på hjälp i natten, men hon visste att det var förgäves, för ingen skulle förstå vad hon ropade efter. Hon började snyfta och gråta, och allt kändes sådär meningslöst igen.

 Plötsligt så såg hon ett ljus guppa emot henne långt borta, mellan träden. Det kom närmre och närmre, och till slut kunde Mirella se att det var en annan mumling! ”Hjälp mig, snälla du”, ropade hon, ”hjälp mig!”

Mumlingen tittade nyfiket på henne, och lyfte upp henne från marken. ”Du måste vara kall, käraste du, jag hoppas inte att du är sjuk, nu när det strax är jul!”

 Den snälle mumlingen, vars namn var Nonie, bar med henne hem till sig, och lade henne på en varm bädd. Sedan kokade han dem en kanna med te. De pratade en stund, och Mirella glömde helt bort att känna sig ensam och ledsen. Innan hon viste ordet av hade hon bjudit in Nonie hem till henne på julafton, och blev förvånad av att se hans söta ansikte skina upp. I hans tindrande ögon såg hon en längtan, och hon kände hur hennes ögon glittrade lika klart. I hans ögon kände hon igen sin egen längtan, en längtan efter en vän. Hon tittade på klockan som satt på väggen i det lilla hålet i trädet som Nonie bodde i, och såg att klockan var mycket sent på natten. Klockan var 1, och Mirella fylldes genast med förundran. ”Tänk att jultomten var så snabb med att uppfylla min önskan! Det har bara varit julafton i en timma, och redan har jag fått var jag önskade mig!”, tänkte hon.

 Nonie avbröt hennes tankar med att fråga om paketet som hon hade haft med sig, som nu låg på det blankpolerade träbordet som stod i köket. ”Det är till dig”, svarade hon enkelt. ”Är paketet till mig?”, frågade Nonie sin nyfunna vän förvånat, ”Men hur visste du att du skulle träffa mig?”. Mirella svarade inte direkt, utan tänkte lite. Hur skulle hon förklara? ”Det gjorde jag inte. Öppna paketet, så ska du få se.”

 Nonie öppnade försiktigt locket på det lilla, lilla paketet, och såg där i en liten tröja. Det var vit och fluffig, med ett stort rött hjärta i mitten: det var uppenbart att den var hemmagjord. Ovanpå tröjan låg där ett litet brev, som Nonie öppnade direkt. Där stod:

”Käre läsare! Du är min vän kompis i denna skog,

och jag hoppas att du vill vara min vän med.

Jag har burit med mig denna present sedan jag var

liten mumling, i väntan på dig. Jag har tänkt på dig

varje dag, och längtat efter dig varenda stund. Snälla

 ta emot denna tröja som jag stickat själv, som en

symbol för vår vänskap, och låt oss leva lyckliga i

alla våra dagar.

Jag hoppas verkligen att du vill vara min vän,

Kram

Mirella.”

Nonie blev så glad att han kastade dig i armarna på Mirella, och viskade i hennes öra: ”Jag har väntat på dig så länge att du inte kan begripa det, vännen min. Jag ska stanna med dig för alltid, och du får vara med mig hur mycket du vill.”

 Den natten släppte inte Nonie och Mirella varandra. De kramades tills solen gick upp igen, och det slog Mirella att om någon gick förbi utanför deras fönster nu, så skulle de se samma sak som hon såg när hon var på väg mot jultomten bara en dag tidigare. Och just i det ögonblicket insåg Mirella att allt hon behövde var en vän, och det hade hon också fått.

 Och så levde de lyckliga i alla sina dagar! 

 

sussi

10 december 2009 00:14

Den sagan är ju jätte fin ..inte alls supertöntig....blir säkert bra betyg för den:)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Såg att syrran börjat blogga igen, och kom på att JAG OCKSÅ HAR EN BLOGG?!   ÅÅÅH, det har hänt en del sen sist... Men vi kan säga att det varit mycket ångest och mycket sorg, men viktigast av allt mycket lycka. Har gått ut 9:an, fått glädjebeske...

Detta är ett av mina depp-inlägg, som handlar om hur besviken jag är på mina vänner. Du behöver inte läsa det, det är bara onödigt... ______________________   Seriöst, att logga in på facebook är alltid som ett färskt slag i ansiktet. Att se bi...

Hello Internet!   Jag har varit borta ett tag, varit på skolavslutning och träffat min älskade Emma. Nu ska jag göra mig i ordning, för om några timmar ska jag till Idol,   HEJHEJ! ...

Yo!    Vad har hänt idag då?  -Inte mycket!    Jag har tränat + sprungit 4,5 km (bedrift för att vara jag!), gjort ett pricktest, som visade att jag inte är allergisk mot någonting av de sakerna som de testade mig för, haft kulturprojekt oc...

JAG HAR FÅTT EN LILLASYSTER!!!!   Den 27/4-10 klockan 23.56 föddes hon (hon har inget namn ännu). Hon väger 3250g och är 51 cm lång, och det sötste jag sett i hela mitt liv! Ett underverk! Jag går nästan under bara jag tänker på att jag inte får ...